Det är inte för inte som staden Wellington på södra kusten av Nya Zeelands nordö kallas "Windy Wellington"! Kusin Linda förklarade varför det är ett riktigt blåshål just där, men vi kan inte återge detta. Vi kan bara konstatera att det blåser ryckiga kastvindar mer eller mindre konstant, så det gäller att klä sig därefter och inte minst sätta upp håret ordentligt.

Vi har alltså lämnat det stora landet i väster för Nya Zeeland med sitt betydligt kallare klimat. För detta fick vi köpa på oss några icebrakertröjor av finaste merinoull. Dessutom var det lite roligt att passa på, eftersom de kommer härifrån. Det var också rea, då sommaren är i antågande.

Helenas kusin Linda bor här i Wellington sedan några år tillsammans med sin mycket trevliga nyazeeländska pojkvän Dave. Linda har precis tagit examen och är på väg att flytta hem till Sverige igen om en vecka. Dave kommer först till sommaren. Vi har haft himla trevligt ihop med Linda och Dave och har fått träffa flera av deras kompisar. Linda har lärt Dave svenska och han är riktigt duktig på att konversera!

Vi tycker att det är ovant med nya zeeländskan, nu när vi har vant oss vid australiensiskan. Vi kan inte riktigt peka ut skillnaderna än, men vi tror att man drar i vokalerna på något sätt.

Härom dagen besökte vi en av Wellingtons stoltheter, nämligen ett museum som bl.a. visar maorikultur. Vi fick se ett antal trattar som maorierna matade varandra genom när de hade tatuerats eller var i en helig stämning på något sätt och inte fick ha kontakt med värdsliga ting. När födan passerat tratten och kom in i munnen var den plötsligt helig. På samma museum hade de just nu en valutställning som vi passade på att titta på. Visste ni att valen härstammar från ett landlevande hundliknande djur? De hade en modell av ett blåvalshjärta i naturlig storlek. Helena kunde krypa in och ut genom kärlen, men inuti hjärtat hade man gjort en miss när man bara byggt en kammare. Pinsamt!

Sista kvällen med Linda och Dave åt vi en mycket fin middag på restaurangen där Linda arbetar för att fira Lindas examen och fina prestationer med bubbeldricka, en flaska Pinot Noir-vin och förstklassig mat.

På morgonen dagen efter skulle vi ta färjan till Sydön. Strax före klockan halv åtta vaknade Helena och förstod att klockan som Thomas ställt på 06.00 inte hade ringt! Vi insåg att vi glömt ställa om klockan i mobilen från australiensisk tid. Vi skulle vara på båten kl 7.55, så det blev stressigt som tusan med att packa ihop våra pinaler. Vi fick ta en taxi till färjan istället för två olika kollektiva bussar och skippade frukosten. Som tur var hann vi till färjan och vi tror inte att vi glömde någonting heller. Dessutom fick vi ju sovmorgon!

De senaste dygnens blåst har rört upp sjön i sundet och man har varnat för grov sjö. Thomas köpte några humbugpiller mot sjösjuka innehållande frukter, kryddor och vattenplankton. Han blev inte sjösjuk, men sjön var heller inte särskilt grov. På Sydön tog vi tåget till Christchurch, en trevlig 5-timmars resa med fantastiska vyer utanför fönstret. I Christchurch har vi bott en natt i en sovsal i ett gammalt omgjort fängelse med 10 andra "fångar" i rummet. Bra mycket bättre än lumpen, säger Thomas.

Nu ska vi åka och hämta vår Wicked Camper, d.v.s. en av de billigaste husbilarna man kan få tag på!

Här finns bilder från Wellington.