Regnandet som vi beskrev i föregående inlägg höll i sig ett tag. Vi fortsatte vår färd och stannade till i diverse småstäder innan vi slutligen kom fram till Rainbow beach, som utgör en av baserna för att kollektivt ta sig till Fraser Island. Ön är världens största sandö, där det förutom milslånga sandstränder växer en massa skog. Havet bör man inte bada i pga hajar, undervattensströmmar och farliga vågor, men det gör inget, för det finns flera fantastiska sjöar man kan bada i. Hur som helst, på onsdagens morgon mötte vi upp med 9 andra backpackers som skulle åka i samma bil som oss samt 22 till i två andra bilar. Tanken var att vi skulle hålla ihop och campa kollektivt i två nätter. På förmiddagen hade vi faktiskt sol och njöt i fulla drag, men från lunchtid regnade det konstant i över ett dygn. Eftersom alla festade hårt på kvällen var minerna på topp ändå fram till dagen därpå, då baksmällan gjorde sig gällande. Många ovana campare hade dessutom lyckats blöta ner sina sovsäcker och alla torra kläder. Vi klarade vätan väldigt bra, dels för att vi var noga när vi satte upp tältet och dels för att vi bara hade med oss en bråkdel öl mot vad de andra hade (en kasse bärs istället för en låda öl och två bag-in-box) så vi fick ransonera.

Andra dagen bangade en bil ur och hyrde ett hus med pool, varma duschar och jacuzzi. Vi andra blev förstås än mer sammansvetsade nu när vi hade elva personer att kasta skit över. Vi var ju de riktiga camparna och vi skulle minsann överleva andra natten också. Framåt eftermiddagen klarnade det dock upp och vi hade en fantastiskt vacker kväll och även sista dagen var det kanonfint.

Efter Fraser Island tillbringade vi kvällen med våra nyvunna vänner på Dingo's Hostel. Några kannor öl senare, när vi skulle gå och lägga oss, blev vi ombedda att sjunga ytterligare en snapsvisa. Vi sjöng "Livet" som den ska sjungas, d.v.s. första gången tyst så att man får allas uppmärksamhet och andra gången klämmer man i som fasen för att skapa effekt, och det funkade! När vi var klara fullkomligt jublade de och applåderade tills vi var utom synhåll.

Brisbane, som är Australiens tredje största stad, tyckte vi mycket om. Vad vi däremot tyckte mindre bra om var vägskyltningen. De har en vägskyltning som får Göteborgs skyltning att framstå som något av det mest logiska man kan tänka sig. Det är inte det att man inte har vägskyltar, det är bara det att de är helt fel placerade så att man antingen åker av en avfart för tidigt eller missar den rätta avfarten. Framförhållningen är skitdålig och i kombination med vältrafikerade 70-sträckor i stan har man som turist inte en chans. I Brisbane passade vi bland annat på att gå på zoo för att klappa kängurur och titta på koalor. Helena skulle hemskt gärna vilja få ta med sig en liten känguru hem. Koalorna var också söta, men ganska tråkiga och luktade illa. I djurparken fick vi se en fin rovfågelsuppvisning och duktiga hundar som vallade får.

På måndagen åkte vi till en nöjespark som heter Dreamland, där vi lekte hela dagen och åkte allt vi ville. Vissa attraktioner kittlade i magen så vi inte visste vart vi skulle ta vägen! Kvällen och natten tillbringade vi i Surfers' Paradise - en stad där den långa stranden kantas av höga hotell. Där kunde man bli ivägskjuten rakt upp i luften med en slangbella (inverterad bungyjump). Vi var hemskt sugna på att prova, men efter utsvävningarna på nöjesfältet samt efter att ha köpt en svindyr bikini till Helena var dagens budget definitivt redan överskriden med råge.

Gårdagen tillbringade vi på stranden i Byron Bay, som är ytterligare ett fint turistställe med kanske den bästa surfingen på ostkusten. Austtraliens ostligaste udde finns i närheten.

För tillfället befinner vi oss i Nimbin - en mycket charmig håla med uttalad hippiprägel. Alla här är långhåriga på huvudet och under armarna, är smala, klär sig i lustiga kläder och äter ekologiskt. Atmosfären är avspänd och vänlig och alla utstrålar love, peace and understanding.

Klicka här för att se på bilderna.