Omedelbart efter att vi lade ut förra inlägget blev Helena matförgiftad av den fina vegetariska buffén som vi skrev om och blev liggandes utslagen i sängen med kräkningar, diarré och feber. Thomas tog tillfället i akt och gjorde en temperaturkurva i Matlab över Helenas feberutveckling (se diagram). Paracetamolintag plottades också in och det fördes bok på stora och lilla a och s (spya).

På andra dygnet hade febern avmattats och då satte vi oss i en buss och åkte 8 timmar österut till Phonsavanh. Vägen dit är extremt slingrig och går uppe i bergen, för det mesta känns det som om det inte finns några raksträckor alls. Ibland åker man förbi en liten by som består av några bambuhyddor längs vägen. Det är inte svårt att inse att landet hör till de fattigare i världen, t.ex. har Thailand ett 4 gånger så högt BNP som Laos. Man inser också att det nog inte är så lätt att utveckla landet eftersom det blir väldigt ineffektivt att bedriva jordbruk på bergssluttningarna och dyrt att dra fram infrastruktur i bergsterrängen.

Phonsavanh är en stad på en platå uppe i bergen med ett hårt klimat. Solen är stark och så fort man kommer ur den och in i skuggan vill man svepa jackan om sig. Själva staden är inget att hurra för, utan hit åker man av två anledningar. Den första anledningen är tre stora fält med hundratals enorma stenkrukor utplacerade sedan någon gång på bronsåldern. Man vet inte så noga varför de finns där men teorier finns det gott om. En teori är att en kung lät göra krukorna för att brygga risbrännvin för att fira en stor seger. En annan teori är att de använts som urnor för de döda. En tredje teori handlar om UFO'n, men vi tar den med en nypa salt. Den andra anledningen till att man åker till Phonsavan är för att titta på spåren av det 'hemliga' amerikanska kriget på 60- och 70-talet. Mellan 1971-73 släppte USA mer bomber över Laos än vad som släpptes totalt under hela andra världskriget, i snitt 1/2 ton per invånare! Detta gjorde man för att försöka slå ut nordvietnamesiska baser i Laos för att få stopp på vapenleveranserna till Vietkong-gerillan. Följden blev att många byar bombades sönder och infrastrukturen förstördes. Än idag finns en betydande mängd icke detonerad ammunition kvar i naturen som gör det farligt att vistas på områden som inte är röjda. Man har fortfarande flera dödsfall varje år och ännu fler skadas.

Som kontrast till det karga och hårda Phonsavan finns det lummiga backpackerparadiset Vang Vieng. Här finns aktiviteter för alla smaker, t.ex. kajakpaddling, grottvandring, vandringsturer, cykling, tubing och knarkning. Allehanda droger finns tillgängliga: öl, sprit, Lao Lao (lokalt risbrännvin), gräs, opium och svamp. De aktiviteter vi främst ägnat oss åt är tubing och grottvandring.

Vi hyrde en motorcykel för att ta oss till grottorna. Vägbeskrivningen dit var lite luddig och skyltningen var inte heller så tydlig. Efter ett tag hittade vi något som liknade någon sorts parkering. Det skulle finnas en båt som skulle ta en över floden, men den var inte där när vi kom så vi fick vada över. Det var inte helt lätt i den starka strömmen och inte desto lättare när den motstående stranden bestod av djup lera. När vi lyckats gräva fram våra flip-flops ur koskitsleran och tittat oss omkring insåg vi att vi var helt fel ute. Det var bara till att vända om, ta sig igenom leran och vada genom strömmen en gång till.

När vi kom tillbaka till motorcykeln var det lunchtid och väl det, så vi avbröt grottletandet och beställde lunch på en restaurang istället. Något som verkar vara en specialitet i regionen och som guideboken säger att man inte får missa är papayasallad, så det beställde vi en. Tänk er själva: Papaya, mmm... gurka, mmm... tomat, mmm... lök och chilli, mmm... och rutten fisk!!!??? Nä fy fan vad äckligt det var! Thomas fick sådana kväljningar att han höll på att parkera lunchen på golvet. Nu får det vara nog med lokala läckerheter för ett tag framöver.

Efter lunchen återupptog vi letandet och hittade slutligen fram till grottorna. Vi gick in i två av dem, för mer hade vi inte tid till. Den ena var bortåt 500 meter djup och mörkare än natten. Lyckligtvis fick vi varsin ficklampa och en guide med oss. Vi kände oss som Knatte, Fnatte och Tjatte på upptäcksfärd och var nyfikna på vilken skatt det skulle kunna finnas i änden på grottan. Bitvis fick vi vada genom lera och vatten, så det var riktigt spännande. Tyvärr hittade vi ingen skatt, men tydligen kunde man krypa 500 meter ytterligare in i grottan och där kanske skatten finns, men eftersom Thomas är så lång och Helenas pedikyr är så fin sket vi i det.

Tubing går ut på att man hyr sig en badring, fraktas 4 km norr om staden och får sedan flyta i egen takt med strömmen tillbaks till stan. Det blir ganska tråkigt att sitta i vattnet två timmar i sträck, men det har man löst så finurligt att det finns barer längs med hela sträckan. Det är bara att vinka lite, så drar de in en. Det är ett väldigt lyckat koncept som nog tyvärr inte skulle skulle tillåtas i de flesta länder utan skyddsutrustning, livvakter och framför allt inte med alkohol i kroppen. Men nu är vi inte i vilket land som helst, utan i Laos! Vi gör nog om det i morgon igen!

Lite bilder finns här.