Jaa, vad ska man säga? Nya Zeeland är precis så vackert som alla säger och som man kan se i "Sagan om Ringen"-trilogin. Det vore förmätet av oss att försöka beskriva det med ord, titta på våra bilder istället.

I Christchurch hämtade vi den campervan som vi åkt runt på Sydön med sedan dess. Vi hyr av en firma som heter Wicked Campers och är kända/ökända för sina lite vulgära motivmålade bilar. De är dock billigare än de andra campingbilarna, vilket var anledningen till att vi hyrde av dem. Vi fick en liten bil som heter Smiley med glada gubbar på, så den var ganska snäll. Ändå finns det gott om tråkmånsar som skakar på huvudet och ser förolämpade ut. De liknar faktiskt figurerna på bilen, fast med mungiporna pekande nedåt.

Som svensk reagerar man över att prostitution är lagligt här och att man i de stora städerna ser den ena stripklubben efter den andra längs promenadstråken. Ölreklamen pryds av unga tjejer i bikini och man har reklamskyltar för exempelvis kombinationen "massage och eskort". Detta rimmar ganska illa med den uppfattning man får av nya zeeländaren i allmänhet. De verkar snarare pryda, t.ex. finns inga könsuppdelade omklädningsrum, utan all omklädning och duschning sker i enskilda bås med låst dörr.

Den senaste veckan har vi campat i vildmarken längs vägarna och efter några nätter i bushen är det lätt att man känner sig lite äcklig och börjar längta efter en dusch. Badhus eller offentliga duschinrättningar existerar inte (såvitt vi vet) och när man knallar in på en camping eller ett vandrarhem och frågar snällt om man kan få köpa sig en dusch blir de oftast sura och aggressiva av någon outgrundlig anledning. På några få ställen är de trevliga men kräver 30 kronor per person för en liten dusch. Den här natten bor vi på en camping och gör vad vi kan för att utnyttja deras faciliteter maximalt för de 150 kronor vi får betala för att bo i bilen. Tyvärr känner vi oss ofta ganska ovälkomna och som om vi bara är kossor som det skall mjölkas guld ur. Utbudet av aktiviteter är enormt för den som är beredd att hosta upp tusenlappar. I Indien och Indonesien känner man sig också som en guldko, men där är det ingen som ser ner på en när man inte är beredd att betala. Där möts man dessutom nästan alltid av glada miner och nyfikenhet. I Australien är man också långt mer gästvänlig än här. Vi kan ju förstås ha haft maximal otur här på sydön.

På södra sydön finns flera mindre städer som lever nästan enbart av turistnäringen såsom Queenstown, Wanaka och Te Anau. Samtliga dessa städer är vackert belägna vid vatten och med en bedårande utsikt. Städerna i sig själva känns tyvärr som låtsasstäder, allting kretsar kring turism. Vi har försökt passera dessa så fort vi kunnat för att istället njuta av det bästa med Nya Zeeland - naturen.

Höjdpunkten hittills har varit nationalparken Milford Sound, ett fjordlandskap med höga berg och storslagen natur som är upptaget på UNESCOs världsarvslista. Där har vi bland annat åkt båt och vandrat i bergen. Titta gärna på bilderna därifrån.

Återigen har vi passat på att gå på vinprovningar, här i vindistriktet "Central Otago", som är världsberömt för sina Pinot Noir-viner. Om ni sett filmen "Sideways" så är det den druvan som huvudpersonen pratar så varmt om. Druvan trivs bäst om den får växa i ett klimat som är varmt och torrt med kalla nätter, dock ej frost. Den tycker inte om regn, vilket passar utmärkt i den regionen. På vissa gårdar kommer det inte mer än 230 mm regn per år. För att skydda sig mot frosten använder man några olika metoder: Man täcker med duk, man låter vindsnurror eller en helikopter blåsa bort den kalla luften, man kan helt enkelt tända eldar i fat för att värma luften och man kan även använda sig av konstant bevattning för att kapsla in druvan i ett skyddande vattenskal. Vanligtvis skördar man 4-5000 kg druvor per hektar som sedan blir vin. Efter att ha provat vin från 8 olika vinmakare har vi kommit till slutsatsen att Pinot Noir inte är någon favorit. Den är ofta ganska sur, har platt smak och är intetsägande. Då har det ändå varit viner som kostat mellan 150 och 250 kronor flaskan. Undantaget var den fina flaskan vi drack med Linda och Dave i Wellington som var riktigt bra.

Bilder finns här.