Ett trevligt sätt att ta sig till staden Luang Prabang i Laos är att korsa gränsen från Thailand och sedan glida nedströms med flodbåt i två dagar. Själva gränskorsningen till Laos är väldigt byråkratisk. Man måste fylla i ett gäng blanketter och visa passen säkert 20 gånger för att få visum och stämpel. Vi bokade båtresan redan i Thailand och möttes upp av en sprätt (ung kille som talade bra engelska med fina/dyra västerländska kläder och dålig humor) på Laossidan som förklarade att han var vår guide fram tills att vi gick ombord på båten. Till en början var han övertrevlig, men så snart han tagit hand om våra pass (vilket vi hade en fruktlös diskussion om) bytte han stil och försökte stressa upp oss så mycket det gick. Han förklarade att båten vi skulle åka med var full och att vi som sista grupp inte skulle få sittplatser, men mot en ringa penning kunde vi få åka racerbåt 6 timmar non-stop (dessa båtar är ökända för sina dödsolyckor). Han sa också att man inte kunde köpa något att äta eller dricka på båten och om vi ville ha något mer än våra lunchpaket under de 8 timmar resan skulle ta första dagen gällde det att passa på att handla i hans affär. Om vi ändå skulle åka med den långsamma båten uppmanade han oss att boka hotell genom honom, eftersom vi som västerlänningar inte skulle ha en chans att hitta boende annars, då det inte skulle finnas någon el i byn och solen skulle ha gått ner. Dessutom skulle det vara fullt överallt. Det hotell han hade gick lös på 45 dollar! Skulle vi nu mot förmodan åka med den långsamma båten och hoppas på guds försyn vad det gällde boende gjorde vi nog ändå bäst i att växla till oss lite pengar av hans lakejer, för Laoiterna ger tydligen en fruktansvärt dålig växelkurs när man handlar med dollar eller baht. Inget av det han sa hade en gnutta sanning i sig. Båten var inte full, i själva verket fanns det två båtar och gott om sittplatser. På båten kunde man köpa kaffe, te, kall öl, chips, godis och hemlagad mat till vettiga priser. Växelkursen hans lakejer erbjöd var den sämsta vi stött på i Laos. När vi kom fram till nattstoppet på kvällen (efter 6 timmar och inte 8) var det fortfarande ljust och folk stod i kö för att erbjuda billigt boende till turisterna. Dessutom hade man egna elverk, så el fanns det också fram till klockan 22.30. -Tur att vi varit med förr och förutsatte att han snackade skit.

När vi väl kommit ombord var båtturen jättetrevlig. Man sitter och snackar skit med andra turister, beundrar utsikten över Mekongfloden, läser böcker och äter i 6 timmar ena dagen och 7 timmar nästa dag. Då och då stannar båten till och tar upp fler passagerare från byarna. De är alla laoiter och ibland har de med sig sina husdjur. Vattnet i floden är jätteströmt, så om den enda motorn man har skulle paja eller om styrsystemet (kedjan till rodret) skulle gå sönder blir det katastrof. De vassa klipporna är inte att leka med.

Slutdestinationen för flodturen, staden Luang Prabang, var förr i tiden en huvudstad med kungahus tills monarkin upphörde. De som har läst vår minihistorik om Laos vet redan att Laos var en fransk koloni under många år, och det har förstås präglat staden. Det första och tydligaste exemplet är att man slipper britternas tråkiga toast och får riktiga baguetter till frukost! Man är också duktig på att baka andra saker: äpplekaka, chokladkaka, morotskaka, mangokaka, croissanter, kanelbullar och pajer. Maten är inte heller så pjåkig, så vi lär inte magra av. Förutom matkulturen har fransmännen satt sina spår i stadsbilden med många fina kolonialhus. Luang Prabang är är med på världsarvslistan för att man har bevarat det gamla utseendet och man är mycket stolt över sin stad.

Vi hade hört att Laos skulle vara det billigaste landet i regionen. På flera sätt stämmer det, exempelvis kostar BeerLao (den lokala och enda ölen) inte mer än 5 spänn för 64cl och om man vill äta billigt kan man komma undan med 3.50 för en stor vegetarisk buffé på gatan. Å andra sidan kan en kopp cappuccino kosta 12 kr. För vårt boende betalar vi 50 spänn med egen toalett och varmdusch, fast vi trodde nog att vi skulle komma undan ännu billigare. Fast det är ju småpotatis jämfört med vad vi betalade för bil/camping i Australien och på Nya Zeeland.

Den inhemska valutan heter Kip och är så dålig att FOREX inte ens listar kursen på sin hemsida. Den minsta enheten man använder är 1000 kip som motsvarar ca 70 öre. Det är generellt bättre att betala med amerikanska dollar. Om man ska åka hit ska man definitivt ha med sig dollar, men vi vågade inte ha med oss så mycket kontanter i ett halvår (folk blir dödade för mindre), så vi försökte växla i Thailand men kursen där var urusel så vi chansade på att thailändska baht skulle vara bättre.

Laoiterna verkar vara ett himla trevligt folk både i staden och på landsbygden. Försäljarna och tuktukförarna ger upp direkt när man säger "nej tack", vilket är lite ovant. Det lönar sig förstås att ta sig iväg ifrån de andra turisterna, vilket vi gjorde igår på hyrda cyklar. Vi cyklade tills vägen tog slut och på vägen fick vi se byar där man hade fest. Man dansade, sjöng, vinkade glatt och barnen skojade framför kameran. Det känns upplyftande att se så många glada miner som man alltid gör på ställen med färre eller inga turister och man behöver inte ta sig särskilt långt bort för att uppleva det.

Varje morgon går hundratals orangeklädda munkar ut på gatorna för att samla in allmosor. I morse var vi ute vid 6-tiden och matade dem och tog kort i gryningsljuset innan vi tog oss en joggingtur runt stan.

Och så till dagens höjdpunkt: Strax efter lunch tog vi en tur till ett vattenfall tre mil bort. Det visade sig bestå av många nivåer av turkosa pooler som man kunde bada i och stora och små vattenfall mellan dem. Vi blev tipsade om "den absolut bästa poolen" som bara ett fåtal turister besöker. För att komma dit fick man ta sig fram på omärkta stigar och genom vattenfallen. Det var en kick att klättra i det forsande vattnet med bara stup utanför sig. Det var allt lite läskigt att bada i poolen, men jättefräckt! Kolla in bilderna!